Bygdeförsvar och regemente

För 15 år sedan lades den sista infanteribrigaden (IB 11) i Kronobergs län ned. Det var en följd av att Kronobergs regemente halade flaggan 1992 som ett led i den nationella omstruktureringen av rikets väpnade styrkor. Efter obruten tjänst sedan 1634 var Kronobergs regementes saga all. Dess sista brigad IB 11 hade sina mobiliseringsförråd spridda över länet. Alla bygder hade förråd av stor betydelse för att brigaden skulle kunna fungera. Varje del av länet hade  ända in på 20 århundradet en betydelsefull roll i rikets försvar.

Hur var det innan regementet?
Men långt innan dess ställde bygden upp i ett begynnande nationellt försvar. Under århundraden har bygder varit beredda att med väpnad makt freda sig, de sina och nationen. Under tiden efter Dackefejden skedde det i organiserad form med ett försvar indelat i förband med kontrakterat folk. Grunden för verksamheten var vad den odlade jorden gav.
Men hur började det? Förekom det bara bondeuppbåd utrustade med jordbrukets verktyg? Var militära handgemäng mest att likna vid storstilade byslagsmål? Hade smålänningarna en funktion att fylla under de krig som präglade tiden efter Alsnö stadga 1280, då skattefrihet för dem som red för kungen bekräftades? Och vem red för kungen?
I alla bygder har det under alla tider funnits folk som haft det bättre ställt än andra. De kunde äga eller disponera mer och bättre jord än andra. Det gav ett bättre utfall av markbruket och möjliggjorde att kunna hålla flera kreatur, kanske även häst. Rikedom räknades i fast egendom och djur, sådant som kunde ge avkastning likt pengar på banken eller i aktier.
Under den tid då nationalstaten Sverige började ta form stod kampen mellan de mest förmögna om vem som skulle styra. Olika släkter lierade sig med varandra för att kunna dominera över andra grupper av mäktiga personer. Militära medel var ett sätt, om än kostsamt, att behärska andra. För att förfoga över militära förband krävdes pengar. Ju mer makt, desto större resurser krävdes för att kunna dominera. För den som gjorde anspråk på att väljas till kung krävdes därför resursanskaffning genom skatteuttag av dem som ägde sin jord eller bedrev handel som hantverkare eller krämare. En del kunde befrias från skatt, frälsas, genom att ställa upp som ryttare i den mest kostsamma delen av de kungliga förbanden, alltså rytteriet. Genom att hålla såväl karl och häst som rustning i form av vapen och personskydd befriades vederbörande från skatt. Man blev frälst från skatteuttag. Men det krävde att både ryttaren och hästen jämte vapen och skyddsutrustning var i godtagbart skick. Bekräftelsen av skattebefrielse för beriden tjänst skedde under Magnus Ladulås på ön Adelsö i sjön Mälaren. Frälset kunde vara världsligt eller andligt vilket innebar att även präster kunde skattebefrias om de red för kungen. Indelningen av samhället i klasser skedde i grupperingar som adel (Adelsö), präster, borgare och bönder. Även bland bönder fanns naturligtvis välbärgade som kunde rida för kungen och på så vis bli ”förädlad” det vill säga frälse. Långt innan Riddarhuset i Stockholm blev en realitet under 1600-talets första hälft, kunde många i kraft av rikedom göra anspråk på att vara frälse, så länge de ställde upp med ryttare och häst när kungen så gjorde anspråk på. Genom Riddarhusordningen 1626 blev adelskap en socialt avgränsad möjlighet för dem som tillhörde ätter som introducerades och accepterades på riddarhuset. Utan introduktion accepterades man inte av den övriga adeln, som dessutom lät sig indelas i tre klasser, herreklassen, riddarklassen och svenneklassen. Till de senare kom alla de att höra som nyadlades under de karolinska kungarnas maktutövning, det vill säga militäradeln.
Hur kan man i bygder fattiga på historiska källor från medeltiden forma idéer om dåtida militära engagemang? Det går, men resultatet blir sprött och bygger mest på hypotetiska resonemang. Först och främst är det klokt att veta att Småland överlag var fattigt på frälsepersoner. Rika jordbruksbygder som Öster- och Västergötland hade större andel frälse, i kraft av stora gårdar med många underlydande bönder. I Småland hade stora delar av landskapet dålig jord med sämre förutsättningar för storbönder att bygga upp kapital. Det innebar att ett begränsat frälse spriddes ut till de områden som hade relativt god avkastning.
De frälsepersoner som innehade flera gårdar benämnde den gård de bodde på för sätesgård, alltså platsen för deras säte. Övriga frälsegårdar ägdes av frälsemän men brukades av arrendebönder. En väpnare var näst i rang efter det fåtal personer som vunnit riddarvärdighet. Likt dem var han ryttare inom den av kungen nationellt disponibla hären. Han hade egendom, kapital och makt. Det innebar sannolikt också att han hade en framträdande roll i bygdens liv. Genom sitt jordägande kunde han mobilisera underlydande bönder i uppbåd.
Väpnare till häst och deras uppbådade bönder utrustade med yxor, liar och spjut, tvingades kanske då och då ut i fält när inte skördebestyr ställde hinder i vägen.
En närmare syn på bygden runt de medeltida sätesgårdarna bekräftar tesen om värdet av god jordbruksmark för att ha ekonomisk kraft att kvalificera sig till frälsenivå. Omfattningen av röjningsrösen i de marker som omger dagens plöjningsbara ytor visar att stora arealer hävdats sedan länge. I takt med att gödslingsjordbruket vann mark, röjdes stora arealer från rösen. Samtidigt utvecklades olika former av växelbruk
Först under konung Gustaf Eriksson började en mer organisatorisk form inom ramen för en nationell krigsmaktbyggas upp. Dackefejden var sannolikt en bidragande orsak. Många smålänningar sprang med ”dacken” . Bygdens folk fick pröva på något som kanske kunde liknas vid fältlivets umbäranden. I drabbningar långt från den egna bygden i trakter som Kisa och Östgötaslätten blev nationalstatens krav på militär organisation mer uppenbar. När därför ett militärt indelningsverk av äldre snitt började utvecklas under Erik XIV som grund för en nationell krigsmakt kom många kronobergsgårdar att beröras.
Gustaf Eriksson Vasas allt starkare kontroll och tidens formalisering av skatteuttag fick kraftiga reaktioner under 1530-talet. De utmynnade i Dackefejden som mobiliserade en stor del av småländsk bygd i en resning mot nationalstaten. När upproret ebbat ut återstod kungens räfst mot de upproriska. En rimlig lösning hade varit likvidering av alla dem som satt sig upp mot nationen. Det hade emellertid inneburit en allvarlig försvagning av smålandsbygdens skatteförmåga. Kungen och hans omgivning såg istället en lösning på statens ständiga inhyrning av legosoldater. Genom att skapa en nationell armé baserad på statens jordinnehav och böndernas skattekraft skulle statsutgifterna kunna kontrolleras. Samtidigt skulle försvarsförmågan bli mindre sårbar om beroendet av lejd trupp minskade. I direktiv 1543 till hövitsmännen på Kalmar slott och Kronobergs slott uppmanade konungen dem att värva i första hand ogifta karlar till en begynnande nationell armé. Att värva tidigare dackeknektar såg kungen vara en lämplig väg att underlättade assimileringen av upproriska bygder i den nationella gemenskap som staten bildade grund för.
 Arméns förband organiserades efterhand landskapsvis i fanor och fänikor. Fanor utgjordes av ryttare och fänikor av fotfolk. Båda förbandstyperna omfattade vardera 500 man. Gårdar indelades att bekosta respektive knekt eller ryttare med statens gårdsvisa skatteuttag. Det tog naturligtvis tid att forma systemet och det krävdes uppbyggnad av en administration som kunde förteckna vilka som ställde upp som soldater och para dem mot skatteuttaget på specifika gårdar.
Det organisatoriska system som växte fram under Gustav Vasa, och kanske främst under sönerna Erik och Johan, kom att utgöra en tidig indelning av hur statens skatteintäkter skulle fördelas på olika förvaltningskostnadsställen. Krigsmakten blev en tydlig del i det statsfinansiella systemet och begreppet indelningsverket har för många kommit att vara det samma som en dåtida krigsorganisation. Särskilt tydlighet är det beträffande Karl XI indelningsverk, som egentligen bara var en förädling av det system som började utvecklas under 1500-talet.
Frågan har vetenskapligt behandlats av en rad historiker, särskilt med tonvikt på det yngre indelningsverk som utvecklades under 1680-talet. För Smålands del kom utfallet av Karl XI indelningsverk att bli ett rusthållet kavalleri. Det innebar att bönder som innehade gårdar med särskilt god skattekraft fick bekosta ryttare med utrustning och häst för det tänkta skatteuttaget. På samma sätt löstes finansieringen av tjänster inom civilstaten. Länsmän och andra samhällstjänare anvisades gårdar för sitt underhåll. För infanteriets underhåll förhandlade staten och allmogen fram ett indelningsverksliknande system, allmänt kallat det ständiga knektehållet. Mer om detta längre fram.

Regementets begynnande framväxt
Grunden till indelningsverket och det ständiga knektehållet sökte Karl XI regering i de tidigare lösningarna av det nationella försvaret. De hade i grunden utvecklats under vasasönerna och förädlats under 1620- och 1630-talen. Historikerna Gunnar Artéus och Peter Danielsson har avhandlingsvis behandlat indelningsverkets förhistoria. Artéus visar hur befälsförsörjningen inom den nationella armén ordnades under Erik XIV och Johan III medan Danielsson analyserar personalförsörjningen inom en specifik bygd under 1640-talet. Danielson visar det äldre indelningsverkets komplexitet och svårigheterna att ersätta soldater som gått förlorade under krig.
Skattenaturen var nu efter reformationen fördelad på skatte, krono och frälse. Kyrkans gårdar var numera överförda till staten. Sockenkyrkans gård var inte längre församlingsägd utan disponerades som löneförmån av den av staten befullmäktigade prästen. Biskopsprebendegårdarna var också nu en del av kronans ägoinnehav. Trots detta levde begreppen kvar i fogderäkenskaperna, mest för att markera jordens ursprung.
Hur staten hanterade kronogårdarna var en rent statlig angelägenhet. De kunde belastas med ett arrende som i princip motsvarade vad en skattebonde erlade för en liknande gård. Men de kunde också utgöra grund för en knekts försörjning. Skattebönderna i sin tur betalade skatt som motsvarade gårdens produktionsförmåga. Om statens företrädare fann för gott att en skattegård skulle gälda kostnaderna för en knekt, då blev det så. För brukaren/arrendatorn fanns möjligheten att köpa in knekttjänsten alternativt att själv ikläda sig tjänsten som knekt. Valde han det senare alternativet säkerställde han att skatteuttaget från gården tillföll honom själv som ersättning för villigheten att tjäna staten. Under fredstid innebar det att bonden/knekten i stort sett var hemma och brukade sin jord. Då var valet att själv vara knekt en god affär.  Men om yttre hot mot nationen stod för dörren gällde det att ansluta sig till sitt förband och göra tjänst. För dem som inte förutsåg att ofärdstider kunde komma blev en kallelse till militärtjänst en obehaglig överraskning. Om soldaten dog kvarstod kravet på gården att fortsätta ställa upp en knekt. Plötsligt blev kostnaderna uppenbara för änkan. Maken som varit knekt var borta. En ny knekt skulle anskaffas och han skulle avlönas. Det som under fred varit en god affär blev under krig en finansiell plåga.
Fogderäkenskaperna angav skatteuttaget för varje bonde och i marginalen anges om de påtagit sig att hålla knekt. I vad mån bonden själv tjänade som knekt eller hade lejd karl framgår inte. Genom att hålla lejd knekt riskerade bonden inte att dras bort från bygden vid ofärd. Om bonden själv däremot ställde upp som sin egen knekt arbetade han i någon mening åt sig själv. Skatteuttaget kom honom själv till del, men risken fanns att tvingas dra iväg med livet som insats. I räkenskaperna fanns ingen anledning för fogden att ange vilka gårdar som skulle hålla knekt om inte bonden själv ställde upp. Det samlade skatteuttaget kunde staten efter eget gottfinnande fördela efter behov utan att ange vilken gård som skulle gälda vad. Det är därför rimligt att utgå från att de bönder som i räkenskaperna har anteckningen knekt invid sitt namn också i själva verket ställde upp som knekt i smålansfänikan-ursprunget till Kronobergs regemente.

Smålands storregemente
Den nationella armén var trettio år efter Dackefejden utvecklad och integrerad i bondesamhället.Vasasönernas indelning av skatteintäkter till militärstatens finansiering kom att bilda grund för det äldre indelningsverk som utvecklades under Gustaf II Adolf. Soldatartiklar från 1619 anvisade hur bygdens bönder skulle ställa upp med en person till soldat på vart tionde bondehushåll. Genom utskrivningarna fick de gårdar som anmält att skatteuttaget kunde gälda kostnad för soldat, stöd i jakten på knekt om inte den skattskyldige själv ställde upp. Samtidigt var utskrivningssystemet ett effektivt sätt för staten att förstärka armén vid tillfällen av stort manskapsbehov.
Under 1620-talet organiserades ett stort landskapsregemente för Småland. Det innehöll cirka tretusen man och mönstrades första gången i Kalmar. Dessutom rekryterades fortfarande ett beridet förband i landskapet. Den tydliga länsindelning som gjordes i 1634 års regeringsform fick följder även för armén. Under landshövdingarnas regemente låg nu också personalförsörjningen till militära förband. Det var därför tjänligt att indela regementena länsvis. Först nu skapades ett egentligt Kronobergs regemente. Smålands kavalleriregemente behöll dock hela landskapet som sitt rekryteringsområde.
Rekryteringen fortsatte på samma grunder som under vasasönerna och Gustaf II Adolf. De långvariga krigen med alla utskrivningar tärde hårt på bygden.

Kronobergs regemente 1684 till 1901
Under den relativt långa fredsperiod som följde under Karl XI påbörjades en utveckling av såväl den civila som den militära indelningen. Den genomförda reduktionen förbättrade statens finanser, dock fortfarande med jordbruksmarken avkastningsförmåga som grund. För arméns del innebar indelningsverket att kavalleriets boställen och torp belastade jorden för jordägare med särskilt goda brukningsförutsättningar. Naturligt nog kom gamla reducerade adelsjordar att bli en betydande stomme i kavalleriets indelning.
Parallellt med indelningen av kavalleriet permanentades det så kallade ständiga knektehållet på snarlik grund. Bygden indelades i rotar med ett antal byar och hemmantal inom varje rote. Enligt kontrakt med staten 1684 skulle varje ett och ett halvt mantal jord sätt upp en knekt, totalt 1100 soldater till Kronobergs regemente. Regementet fördelades på åtta kompanier om vardera 137 alternativt 138 man. Regementet var ett renodlat infanteriförband vars förflyttningssätt var fotmarsch. Vid de årliga regementsmötena i Växjö eller, från 1778, Kronobergshed gick soldaterna i korpralsomgångar till den punkt där kompaniets samlingsplats låg. Till detta kom det beväringsmanskap som växte fram under 1800-talet som förstärkningsmanskap. Ansatserna att reformera krigsmaktens personalförsörjning under 1800-talet innebar att alla ogifta män i unga år skulle tjäna beväring under ett synnerligen begränsat antal dagar. I händelse av krig skulle de ersätta bortfallet manskap eller i särskilt kritiska lägen förstärka Kronobergs regementes numerär.
Under det sena 1800-talet gjorde sig diskussionen om allmän värnplikt ständigt påmind. Det ledde slutligen fram till den härordning 1901 som innebar att värnplikten infördes. Nu blev i ett slag allt manfolk 18 och 47 år en del av Sveriges krigsmakt.
Rusthållet och rotehållet inom det militära indelningsverket var grunden för nationens krigsmakt framtill 1901. Under hela 1800-talet pågick debatten om hur den otillräckliga krigsmakten skulle kunna förstärkas. Olika former för utbildning av vapenföra män såg dagens ljus. Dessa reservsoldater kallades beväringar och de skulle vid behov förstärka den indelta armén. Beväringarna hämtades från alla samhällsklasser. Huvuddelen av befolkningen bodde fortfarande på landsbygden vilket innebar att det agrara samhället blev beväringssystemets kärna. Det innebar att alla män mellan 18 och 35 år skulle vapentränas under några dagar på Kronobergshed. Därefter skulle de vara beredda att inträda under fanorna när så påfordrades.

Kronobergs regemente som värnpliktsförband 1901-1992
Det sena 1800-talet präglades av en omfattande politisk debatt om de så kallade grundskatterna. De utgjordes bland annat av en rad skyldigheter som främst drabbade de landsbygdsboende. Hemmansägare svarade praktiskt för väghållning och försvar genom att hålla soldater. Samtidigt krävde allt fler en reform av krigsmakten. Tiderna hade visat att massarméer var tidens melodi. Nationer runt om i världen rekryterade vid behov 100 000-tusentals soldater. Mot detta stod sig den svenska indelta armén och dess beväringsmanskap sig slätt. Många av samtidens officerare som utbildats utomlands och även deltagit i verksamhet där fann dessutom att de indelta soldaterna hade otillräcklig utbildning. Möjligen kunde de värvade förbanden inom kavalleri och artilleri mäta sig med kontinental kompetens.
Redan på 1870-talet hade det bildats en nationell sammanslutning som verkade för en försvarsreform med inriktning mot allmän värnplikt. Efter ett omfattande politiskt manövrerande och mängder av informationsmöten i bygderna fattade riksdagen på hösten 1901 beslut om en ny härordning. Den indelta armén ställdes på avveckling. De som redan var kontrakterade fick stanna kvar i tjänst så länge de önskade. De ersattes emellertid inte när de väl slutade. Istället blev alla vuxna män mellan 18 och 47 år pliktiga att göra försvarstjänst. De skulle grundutbildas under 150 dagar efter fyllda 18 år och därefter genomföra totalt 90 repetitionsdagar innan 47-årsdagen.
Reformen var något helt nytt. Kronobergs regementes direkta koppling till bygden försvann. Regementet fick ta emot en samling ungdomar från hela länet och omgivande bygder för att utbildas in i krigsförband. Den gamla häradsvisa kompaniindelningen försvann och soldaterna hade inte längre sin lön i form av brukningsrätt. Alla skulle under plikt ställa upp. Regementets gamla mötesplats räckte inte till för den nya typen av utbildning. Kronobergshed saknade ett byggnadsbestånd för att förlägga soldater under andra årstider än sommar. Följden blev att staten tvingades uppföra kasernetablissement i städerna. Kronobergs regementes kaserner i Växjö ianspråktogs i full omfattning först 1921.
Alla unga män mönstras vid en inskrivningsförrättning. För många var det första gången de granskades av en läkare. Alla som saknade defekter fick en utbildningsplacering vid i första hand Kronobergs regemente. Det var inte ovanligt att bondpojkar med hästvana placerades som kuskar. Försvaret var ju hästanspänt långt in på 1950-talet. Reformen innebar att bygdens dagliga kontakt med försvarets aktiva personal försvann. Befälet bodde inte längre utspridda över länet utan främst i Växjö.

Frivillighet som stöd till Kronobergs regemente
Under intryck av försvarsdebatten utvecklades ett intresse för skarpskytterörelsen. Den växte ursprungligen fram under skandinavismen och hade en liberal anstrykning i så motto att alla skulle kunna bidraga till nationens försvar. Vapenövningar skedde ofta under ledning av någon indelt korpral på en plats med hyfsat kulfång. Vapnen lånades ihop eller också investerade såväl förening som medlemmar i egna vapen. För att exemplifiera frivillighetens omfattning har Bergs socken tagits som exempel. Bergs skytteförening bildades år 1900 och fick snabbt en stor medlemskader. Föreningens motto blev ”För fred i fred” Att unionsdiskussionerna pågick bidrog möjligen till medlemsrekryteringen. Krigsrisken fanns och vapenövning ansågs vara av godo inför en eventuellt väpnad konflikt. Krigsrisker påverkade medlemstillströmningen och 1915 hade föreningen över 160 medlemmar. Fram till att hemvärnet bildades 1940 var skytteföreningen det mest påtagliga försvarsinslaget i Berg. Under inverkan av andra världskriget blev behovet av ett lokalt försvar tydligt.  Ett nationellt hemvärn utvecklades från det tidiga 1940-talet med uppgift att bevaka och skydda anläggningar i bygden av betydelse för det nationella försvaret. Bergs hemvärnsområde utgjordes av Berg och Aneboda socknar men kom efter 1950-talet att utgöra del av Lammhults hemvärnsområde, som omslöt även Ormesberga socken. Ända fram till avvecklingen av Lammhults hemvärnsområde hade hemvärnsmännen från Berg uppgift att bevaka och skydda totalförsvarsobjekt inom området. Vidare skulle uppgifter kunna utföras i anslutning till den reservbana för flygvapnet som ”bredhultsrakan” utgjorde. Kopplingen mellan Bergs skytteförening och Lammhults hemvärn var tydlig. Hemvärnet var den största användaren av skytteföreningens bana. Därför bidrog Försvarsmakten med målmateriel. Vid ett tillfälle i början på 1980-talet förbättrade ett ingenjörskompani vägen fram till skjutbanan för att underlätta dess användning.
I stort sett samtidigt med att bygdens hemvärn utvecklades växte en lottaavdelning i Berg fram. Den levde sitt eget liv fram till 1968 då den sammanslogs med Lammhults till Lammhults lottakår. För första gången i historien deltog nu kvinnor aktivt och i organiserad form till rikets försvar. De betjänade den lokala hemvärnsstaben med expeditionslottor. Några var uttagna till förplägnadslottor med allt vad det innebar för hemvärnssoldaterna kosthåll. Dessutom bidrog Röda Korskretsen i Berg med sjukvårdsutbildad personal till hemvärnsplutonerna. Hemvärnet, lottorna och Röda Korset blev tillsammans med Lammhults frivilliga befälsutbildning ett exempel på hur en bygd, vilken som helst, var totalt i nationens försvar. Aldrig tidigare har så många i kronobergare varit direkt inblandade i försvarsförberedelser som under tiden mellan åren 1940 och 2000.
Den upprustning som Sverige genomgick under och efter andra världskriget lämnade ingen bygd oberörd. Erfarenheterna från kriget och det framväxande kärnvapenhotet innebar att alla stridkrafter organiserades om. Tidigare hade alla soldater svärmat in till sitt regemente för att utrustas och ingå i sitt fältregemente. Den nya hotbilden innebar att materielen spreds ut i bygden. Mobiliseringsförråd upprättades i oanvända ladugårdar, som bygdes om till sitt nya ändamål. Arméförbanden organiserades i brigader innehållande olika truppslagssystem för att kunna verka självständigt. Kärnan var infanteri med stridande soldater. För deras stöd fanns i brigaden artilleri, luftvärn, pansar, ingenjörer och underhåll. Trots att brigaderna moderniserades under tiden 1950 till 1990 kom deras huvudsakliga innehåll att bestå. Vapensystemen utvecklade liksom underhållsstödet. Sjukvården förfinades till att kunna genomföra stora kirurgiska ingrepp i välutrustade fältoperationssalar. Sättet att transportera soldaterna förbättrades från gångmarsch över cykelmarsch till att alla förflyttades uppsuttna i varierade typer av fordon. 
Det mest påtagliga var att flera mobiliseringsförråd upprättades inom länets socknar. De följde med under hela kallakrigetperioden fram till att Kronobergs regementes sista brigad, Kronobergsbrigaden IB 11 avvecklades 1996. Kompaniförråd för exempelvis brigadens andra bataljon fanns i en socken i norra delen av Kronobergs län. Där utrustades vardera ett brigadskyttekompani och ett brigadgranatkastarkompani. Tämligen nära dessa ladugårdsförråd fanns förråd för två brigadingenjörskompanier samt särskilda förråd för specialfordon. Vid en mobilisering skulle bara i denna del av länet drygt 1000 personer rycka in till sina förråd för att utrustas och korttidsförläggas. De skulle nyttja bygdens skjutbana för att skjuta in sina vapen. De skulle hämta sina specialfordon, ammunition, livsmedel och annan nödvändig materiel innan bataljonen var marschfärdig. Först därefter kunde IB 11 sättas in i en beslutad operationsriktning. Brigadskyttekompanierna och granatkastarkompaniet ingick i brigadens snabbataljon med mycket kort mobiliseringstid. Dess uppgift under 1980-talets slut var att bilda en stridsgrupp tillsammans med en bandpansarvärnspluton från Torps Bruk och en luftvärnspluton från Tångshult i Öjaby socken samt ett underhållskompani från Kronobergshed. Uppgiften var att snabbt ta sig till Karlshamn och skydda Stillerydshamnen. Stridsgruppen hade 48 timmars mobiliseringstid vilket är mycket kort. Det krävde att de flesta bodde på gripbart avstånd och enkelt kunde nå mobiliseringsplatsen.
Epoken efter andra världskriget gjorde alla delar av länet genommilitariserat. Det raserades i rask takt efter Berlinmurens fall och som följd av den förmenta tron på världens allmänna avrustning. Det kom emellertid på skam. Idag skulle Kronobergs regemente mycket väl kunna vara en angelägen del av nationens försvar.

Karl Johan Krantz

Mer att läsa om regementet och dess historia finns i

Krantz, K J, Garnisonsstadens politik och ekonomi, ak avh 1988
Krantz, K J, Regementet går i garnison, i Kronobergs regemente under 1900-talet, 1996
Palmblad, S, Kalla Krigets Kronoberg, Växjö 2005
Björck, R, ed Kronobergs regemente under 1900-talet, 1996
Kronobergs regementes historia, 1973
Tidander, L G T, Anteckningar rörande Kongl Kronobergs regementes historia, 1897
Mankell, J, Svenska Regementenas historia, 1864